Det finns inte så mycket att komma med. Har ett möte med väggen. Pirriga fingrar och ofantligt trött. Är det konstigt, jag vet inte.

Gubben sjukskriven, 5 goa barn, 3-4 bykmaskiner/dag som skall redas upp, mat som skall inhandlas, hus som skall städas, föräldrarmöten, aktiviteter, snöskottning (tack gud, det verkar vara över), tanka, tömma, städa bilen. Betala räkningar, handla mat, fixa mat och plocka undan. Heltidsjobb efter att ha kuskat barnen till 4 olika ställen... 1 till övernäs skola, en till strandnäs skola, en till strandnäs dagmamma, och 2 till nyängens dagis. Låter som en baggis, kasta av trollen på vart ställe. .  . och ja, tack och lov klarar de största sig själv. Sen skall du ha med dig galonisar, extra vantar, gymnastikkläder, ibland skidor, simkläder eller annat smått och gott. Du behöver ha en radare i huvudet för att veta vad som finns i skåpen hemma för att införskaffa matvarorna. Så här är det att vara kvinna.

Välkommen till världen darling... ständigt dåligt samvete. Känns som man inte riktigt räcker till just nu. Jobbet, barnen, sjuklingen, huset och mig själv förståss. Tiden, är i mitt fall ett fasligt stressmoment.

Jag har i allafall fått ett trevligt tecken. Kalla det vad ni vill, men jag kallar det ödet.

Här har vi boken good enough som en dag när jag städade hittades överallt. Den ramlade framför mina fötter vart jag än kom när jag sprang på här hemma.

Dagen efter ringde plötsligt författaren till mig i ett annat ärende och nästa dag när jag ser på min vägg har min kollega hängt upp coachingtips från samma författare. Är inte detta ödet, så vet inte jag. Definitivt meningen att jag skall läsa boken. . . eller hur?