Idag har besöken löst av varandra. Folk trillade in lite från här och där och jag bara älskar att ha folk på besök.

Lilla Steffanie som nu är snart 6 månader hade klarat av sin operation perfekt och slipper även snart tejpen som klistras ovanför läppen varje dag.

Sedan dök mitt gudbarn Olivia upp. Kika vilken vacker ögonfärg den här tjejen har. Turkosa nästan. Vi har nämligen en klädvandrings fundering. Alla kläder traskar mellan bekanta när trollen växt ur. Detta är super så behöver man inte köpa kläder titt som tätt. Självklart, jag älskar att köpa kläder men det gör inte plånboken till 5 troll, ett stycke skogstroll och sist men inte minst en krävande trollmamma.

Brollan ville också komma på besök sade Oliva. Här har vi Tobbe, ja inte Tobbe trollkarl men det skulle inte förvåna om ett och annat trolleritrix dök upp på någon fest. Detta är nämligen festfixar mannen.

Landskapsregeringen ligger risigt till nu, i allfall för de föräldrar som tycker att barn under 3 år skall underhållas på dagis. Jag själv tycker att förslaget är okej men inte för alla. Självklart finns det fall där barnen behöver nappas upp av samhället. Föräldrarna kan vara deprimerade, ha jädrans dålig ekonomi, socialt handikappade osv , listan kan vara milslång men pointen är att socialen kanske lättare får nys om detta.

Dessutom är det många barn som inte ens vill gå till dagis när de får ett syskon. De äldre barnens funderingar kan låta så här: Varför är inte jag värd att få vara med min älskade mamma såsom lillisen. Detta kan skapa avundsjuka.

Jag litar på att jag är den absolut bästa personen för mina barn. Detta trots att jag inte kan pyssla, inte är någon pedagogisk stjärna och ja, om sanningen skall fram så kan jag inte ens sjunga. Däremot litar jag på de studier som visar att små barn inte har så stort behov att leka tillsammans med andra barn i åldern 1-3 år och att barns självkänsla förstärks av att umgås med sina föräldrar.

Förespråkar åter igen folkhälsans parkverksamhet där vi fortfarande har våra småtroll. Där får barnen leka fritt, tillsammans eller bredvid varandra, bygga sandslott eller kojor, cykla runt, eller leka med kottar. Alltså bara så enkelt: Åter igen... bara vara barn.

Här om dagen var jag till världens bästa bensinmack. Ja men förståss. Edos bensinmack. Körde först förbi, kikar in i den lilla butiken. En man står ensam och lurar, tittar ut på den heltomma enda bensinstationen.

Vänder om eftersom jag inte på säkert 10 år varit dit och tankat. Tänkte för mig själv, näää du kvinna... om du nu envisas med att tanka den här bilen med jämna mellanrum så är det minsann dags att stödja den här stationen. För er som inte vet, det finns bara en mack, ägaren och en minimal butik. I butiken hittar man en gammal kassamaskin, ja och en massa bråte.

Ägaren, en verklig man med en portion utstrålning och härlig värme. Jag blev så glad när jag hade varit till Edos och tankat så jag har nu uppmanat alla att stödja denna lilla rörelse. Lovar er, den här mannen har läst boken : Det goda värdskapet. Service, ett glatt varmt leende och dessutom medmänsklighet.

När herremannen listat ut vem jag var så bad han mig hälsa till min mor följande:

- Din mamma har glömt här en halv flaska kylarvätska. Om du vill så kan jag komma över med den någon dag. Hon hade nämligen en bil som hon inte ville skvätta ner med en massa så vi lämnade den här, ja.... det är nästan 10 år sedan.

Vem i himmelen skulle spara på en flaska som en kund lämnat kvar för 10 år sedan.   Nix, inte jag i allafall men uppmanar dock alla att testa tanka hos Edos så fort ni kan.

Fick lite ångest här i vinter. Vilden hade inte blivit blöjfri. Inte för att det var gossens fel. Nix, det var vårt. Vi har varit ena latmaskar och inte orkat med att i denna -20 gradiga kylan låtit lillsnorren förfrysa i parken. Såå, stackarn blir väl aldrig blöjfri, va gör man?

Härligt mess i nyan här en dag. Det löd ungefär så här.

Va fan gör man åt trotsiga 2 åringar? Inte vill de ha kläder på sig på morgonen and so on... Vill ni ha svaret? Nähä, men det får ni i allafall.

Jag vet nämligen inte svaret. Nix, hur i himmelen skall jag veta. Alla våra barn har haft märkliga funderingar ibland. Trots allt tror jag att Storflingan hade det jobbigast med klädvalsfunderingen. Nämligen, den här morsan skulle ju lägga sig i allting. Färgerna skulle passa ihop, det skulle vara coolt, vara trendigt, det skulle vara rent och nästan galet rent. Halaren tvättades kanske varje dag, kläderna byttes ut flera gånger per dag tills dagen kom då nummer 4 staplade in i våran virriga familj.

Nu skiter jag fullständigt i om barnen :

1. olika par strumpor, OM strumporna nu åtminstonde är rena på morgonen.

2. har rätt kallingar, så länge de byts ut varje dag.

3. äter utan hakklapp, vår tvättmaskin funkar ännu.

4. väljer sina kläder själv, förutsatt att de har någonting på sig när de går ut.

5. ger ett glas juice på morgonen, eftersom de sedan glatt äter frukost.

6. inte är i bilen när jag skall fara, för då får de gå själva till skolan.

... men visst har jag så sent som i lördags gått ut från Sparhallen med en halvnaken, skrikande 2 åring som faktiskt ville bosätta sig i bollhavet. Smällar man får ta det där med barn. Rykande ilska, tålamodsprövande, svettigt men ack så ljuvligt med små snusande troll i sängen nattetid.

Vi uppfattar människor på olika sätt. Tänk. Vad märkligt, men idag har jag insett en sak. Jag har insett att mitt självförtroende är i markplan. Just det, eller kanske tom lite under den magiska gränsen. Låt mig förklara eländet.

Jag är en iaktagare, jag analyserar alla in i minsta detalj. Troligtvis är jag inte den bästa analysören.. går nämligen ständigt på nitar. Det behöver vi inte gå in på mera i detalj denna gång. Nä,nä... de smaskiga detaljerna håller jag härifrån.

Däremot i arbetslivet, på dagis, i parken, på stranden, i matvarubutiken .. ja, överallt scannas samtliga dödliga. Mina vänner vet det, att de redan analyserats. Nja, det vet nog mina kolleger med... tro mig, de vet.

Fasineras av människors öde. Funderar på varför de blivit som de blivit. Varför vi alla blivit de vi blivit? Hur hamnade just jag här i denna situation? Vad skulle jag lära mig av det? Ibland tycker jag själv att jag fått många smällar, rest mig och blivit starkare. Nu behöver jag bara tankas... tankas med energi för att igen resas upp och ta världen med storm.

Mitt elände just nu är att jag inte riktigt orkar träffa nya människor. Får tunghäfta, just det... det trodde ni inte att denna "vet bäst i världen skytten" skulle säga. Så är dock fallet. Känner mig fet, klumpig, saknar utstrålning och anser att jag är världens ormbunke... ja, ni vet så där fräsig, torr och ful som bara en ormbuke kan vara. Det går bra att sitta där i telefonen, vara trevlig så länge telefonsladden ger mig utrymme att inte visas till allmänheten. Tänk, den åldern trodde man väl att man aldrig skulle hamna i igen. Tonåring, mamåring, tantåring eller va fan skall vi kalla det.

Nu är det dock dags att rycka upp sig ur dampträsket skulle nog Storflingan säga. Dessutom har jag en så ljuvlig vän, som idag fick mig att inse att vi mammor ofta hamnar i de här stadiet. Jag är inte unik att tycka att utstrålningen inte är som förr, dessutom kroppen, håret, rynkorna och ja... det kanske tom är ok att ha lite fettiga fingerfläckar på kläderna så länge vi kan skratta och se den glädje som sprids av vårt ironiska uppträdande.

Såå, du lilla mygga där ... elaka tanke som försöker trampa på en medelålders 5 barns mamma. Du skall nu fly, för hon har vaknat till insikt. Insikten är jag har vänner, ljuvliga barn och en underbart förstående man... jag må vara grå och trist, fettfläckig och nördig men jag tänker skratta mig igenom det här livet, åt mig själv, åt er och bara fortsätta vara så här knäpp. Så det så, det brukar bli så bra såååå.