Fick lite ångest här i vinter. Vilden hade inte blivit blöjfri. Inte för att det var gossens fel. Nix, det var vårt. Vi har varit ena latmaskar och inte orkat med att i denna -20 gradiga kylan låtit lillsnorren förfrysa i parken. Såå, stackarn blir väl aldrig blöjfri, va gör man?

Härligt mess i nyan här en dag. Det löd ungefär så här.

Va fan gör man åt trotsiga 2 åringar? Inte vill de ha kläder på sig på morgonen and so on... Vill ni ha svaret? Nähä, men det får ni i allafall.

Jag vet nämligen inte svaret. Nix, hur i himmelen skall jag veta. Alla våra barn har haft märkliga funderingar ibland. Trots allt tror jag att Storflingan hade det jobbigast med klädvalsfunderingen. Nämligen, den här morsan skulle ju lägga sig i allting. Färgerna skulle passa ihop, det skulle vara coolt, vara trendigt, det skulle vara rent och nästan galet rent. Halaren tvättades kanske varje dag, kläderna byttes ut flera gånger per dag tills dagen kom då nummer 4 staplade in i våran virriga familj.

Nu skiter jag fullständigt i om barnen :

1. olika par strumpor, OM strumporna nu åtminstonde är rena på morgonen.

2. har rätt kallingar, så länge de byts ut varje dag.

3. äter utan hakklapp, vår tvättmaskin funkar ännu.

4. väljer sina kläder själv, förutsatt att de har någonting på sig när de går ut.

5. ger ett glas juice på morgonen, eftersom de sedan glatt äter frukost.

6. inte är i bilen när jag skall fara, för då får de gå själva till skolan.

... men visst har jag så sent som i lördags gått ut från Sparhallen med en halvnaken, skrikande 2 åring som faktiskt ville bosätta sig i bollhavet. Smällar man får ta det där med barn. Rykande ilska, tålamodsprövande, svettigt men ack så ljuvligt med små snusande troll i sängen nattetid.

Vi uppfattar människor på olika sätt. Tänk. Vad märkligt, men idag har jag insett en sak. Jag har insett att mitt självförtroende är i markplan. Just det, eller kanske tom lite under den magiska gränsen. Låt mig förklara eländet.

Jag är en iaktagare, jag analyserar alla in i minsta detalj. Troligtvis är jag inte den bästa analysören.. går nämligen ständigt på nitar. Det behöver vi inte gå in på mera i detalj denna gång. Nä,nä... de smaskiga detaljerna håller jag härifrån.

Däremot i arbetslivet, på dagis, i parken, på stranden, i matvarubutiken .. ja, överallt scannas samtliga dödliga. Mina vänner vet det, att de redan analyserats. Nja, det vet nog mina kolleger med... tro mig, de vet.

Fasineras av människors öde. Funderar på varför de blivit som de blivit. Varför vi alla blivit de vi blivit? Hur hamnade just jag här i denna situation? Vad skulle jag lära mig av det? Ibland tycker jag själv att jag fått många smällar, rest mig och blivit starkare. Nu behöver jag bara tankas... tankas med energi för att igen resas upp och ta världen med storm.

Mitt elände just nu är att jag inte riktigt orkar träffa nya människor. Får tunghäfta, just det... det trodde ni inte att denna "vet bäst i världen skytten" skulle säga. Så är dock fallet. Känner mig fet, klumpig, saknar utstrålning och anser att jag är världens ormbunke... ja, ni vet så där fräsig, torr och ful som bara en ormbuke kan vara. Det går bra att sitta där i telefonen, vara trevlig så länge telefonsladden ger mig utrymme att inte visas till allmänheten. Tänk, den åldern trodde man väl att man aldrig skulle hamna i igen. Tonåring, mamåring, tantåring eller va fan skall vi kalla det.

Nu är det dock dags att rycka upp sig ur dampträsket skulle nog Storflingan säga. Dessutom har jag en så ljuvlig vän, som idag fick mig att inse att vi mammor ofta hamnar i de här stadiet. Jag är inte unik att tycka att utstrålningen inte är som förr, dessutom kroppen, håret, rynkorna och ja... det kanske tom är ok att ha lite fettiga fingerfläckar på kläderna så länge vi kan skratta och se den glädje som sprids av vårt ironiska uppträdande.

Såå, du lilla mygga där ... elaka tanke som försöker trampa på en medelålders 5 barns mamma. Du skall nu fly, för hon har vaknat till insikt. Insikten är jag har vänner, ljuvliga barn och en underbart förstående man... jag må vara grå och trist, fettfläckig och nördig men jag tänker skratta mig igenom det här livet, åt mig själv, åt er och bara fortsätta vara så här knäpp. Så det så, det brukar bli så bra såååå.