Fantastiskt, igår fick mina kolleger mig att inse faktum. Jag är som min far. Just det, som min far var när jag var tonåring. Mina syskon gav mig finfina råd. Säg Ja, Ja och gör som du själv vill. Tjena, mittbena .. det gick ju bort. Herrn höll stenkoll på denna avkomma.

Nu är jag där själv, i en tonårsförälders skor. Vet varken ut eller in. Är jag för hård, eller är jag för slapp. Förklarande om varför man inte skall bränna ner kyrkor, eller varför man inte skall supa, röka, porrsurfa eller varför man överhuvudtaget inte skall chatta med idioter på nätet. Jag säger jämt saker som min kära tonårstjej redan vet. Ni känner säkert igen er.

Nu skall taktiken ändras lite granna, inte för att jag kritiserar mina föräldrars långrandiga uppfostringsmetoder. Det blev ju människa av mig med, trots att min far många gånger undrade. Speciellt den dagen jag hoppade av lusse. Det var mina kolleger som fick mig att vakna ur långrandigheten igår på lunchen.

Jag skall nu bita mig i tungan och bara ställa frågor, inte säga några svar. Få se om jag lyckas, att inte bita av mig tungan helt alltså. Jag har en smart tjej, som vet vad som är rätt och vad som är fel. Hon stänger av när jag rabblar mina åsikter, jag vet, det gjorde jag med med min kära far nämligen. Nog om detta. Återkommer när jag testat om denna taktik är bra.

Älskade lilla tonåring. Jag älskar dig till månen och tillbaka och runt universum. Jag vann. *puss*

- Mamma, vad gör Mommi när hon är på gymnastik? .. undrar lilla Gustav

- Nja, hon gör väl samma sak som du brukar göra på din gymnastik Gustav... säger mamma

- Va?!! , hon kan ju inte hänga i repen heller .. och leka lekar och sååå???

- Nähä, nä nä .. det kanske du har rätt i Gustav säger mamma med ett leende.